Andlighete

Ett starkt inlägg.

Det är lätt för någon svensk att säga vad som är rasistiskt eller inte. För den som inte varit med om den historia någon som har en annan hudfärg, har. Vi behöver egentligen gå så långt tillbaks i tiden för den delen heller. Det är lätt för någon som föddes fri och redan hade tryggheten, att säga åt någon utländsk att hen måste börja arbeta i Sverige. Åt någon som har nyligen sett sitt hem bli bombat, sina systrar våldtagna och sina släktingar mördade och som var tvungna att betala allt de hade för att komma ifrån ett blodigt krig. Det är lätt för oss, som redan känner till Sveriges system och dess språk att säga till någon att "de måste ju lära sig språket- hur lång tid kan det ta egentligen?" samtidigt som majoriteten av Svenskar  inte vill prata engelska på lektioner och dylikt- trots att vi fått lära oss engelska i skolan sedan barnsben.Tror vi att det är någon skillnad för dem? Tror ni flyktingarna är alldeles orädda och fyllda med energi och förändringlust bara för att de har kommit till detta land? En flykt som av de allra flesta heller inte är frivillig. De allra flesta vill vara kvar i sitt hemland bland sina vänner och familj, prata sitt egna språk och leva sin kultur. Migration är egentligen mer ovanlig än vanlig för just den skull. Och även ifall det skulle vara någon som kom hit frivilligt- vad spelar det för roll? Ska vi istället inte se det som en ny inspiration för oss själva och det liv vi lever? Det finns faktiskt inte bara ett bra sätt att leva, även ifall många tycks tro det. Det är dessutom fåfängt att tro att vi har kommit till dit vi är idag på grund av bara svenskar. Herregud, vi hade ALDRIG varit där vi är idag utan inspiration och ideér från världen över. Vi hade faktiskt inte ens kunnat vara här, på denna geografiska plats, om det inte vore för utbytet med andra människor, kulturer och deras kunskaper. Så, snälla, sluta upp med det här. Svenskar är inte bättre än någon annan människa. Och jag accepterar att människor är oroliga för människor med annat ursprung på grund av skillnader i kultur och språk, det som är främmande. Jag accepterar att en kan ifrågasätta hur vi ska ta hand om alla de som behöver hjälp. Men låt inte de rädslorna ta över er och tro att allt det som är främmande och nytt är farligt och hotar Sveriges välfärd. Ni som bryr er så mycket om de äldres vård- se då  dessa människor som är på flykt som en hjälp i vårt samhälle också! Vi är egentligen för få unga i Sverige som kan ta hand om den alltmer åldrande befolkningen. Varför inte låta flyktingarna hjälpa oss då och vi dem? Det behöver inte vara ett scenario där alla flyktingar "bara är i Sverige och tar alla våra pengar", om det nu är ekonomin vi är oroliga för.
 
Ännu viktigare tycker jag det ändå är.. Vi är alla människor, med exakt samma värde. Det finns ingen som är förmer än någon annan. Och ja, jag tycker också att det är svårt att se människor tigga utanför Ica, mest för att jag inte vet hur jag ska hantera situationen- men varför skulle jag ha rätten i att döma denna människa på grund av min känsla av att inte kunna hjälpa till, eller inte ha kunskap till varför hen tigger? 
Jag kan ställa mig frågande ibland till vissa kulturer och religioner, men ger det mig rätten till att dra alla som tillhör denna kultur eller religion över samma kant? Vi vet ju alla att alla kristna inte är som i Knutby, trots att de också kallade sig kristna. Det är likadant med alla andra religioner och kulturer. 
 
Vi är alla lika mycket värda. Vi har olika bakgrund, men tro mig, alla vill vi känna oss värdefulla och älskade. Jag tror detta är det allra viktigaste att komma ihåg; vi är alla lika mycket värda.
Så varför ska vi skilja mellan olika människor? Varför ska en svensk ha mer rätt att få hjälp än någon annan? Vi hade bara tur att födas i detta land.
 
Så snälla... Jag ber er alla som har läst det här att fundera över vad det egentligen är vi säger när vi uttrycker att vi inte vill ta emot invandrare i Sverige. Ni säger att ni inte är rasistiska, men jag förstår faktiskt inte hur det  ni inte skulle vara det. För om ni skulle känna i era hjärtan att vi alla är lika mycket värde oavsett hudfärg, religion och kultur, så skulle det inte spela någon roll. Det skulle inte spela någon roll ifall det var en svensk, syrier, eritran eller chilenare som ber om hjälp, för de är alla människor- med exakt samma värde. 

Sökandet.

 
Jag funderar mer och mer över vad jag egentligen söker här i detta liv. Tiden rinner förbi, snabbare än jag nånsin trodde. På något sätt känns det som att allt händer så fort att jag inte hinner reagera. Det är först i efterhand som jag förstår hur mycket jag upplevt och lärt mig. Då och då sätter jag mig ner och funderar över vad jag egentligen vill med detta liv, vad det är jag söker. Förut stod det så klart för mig; Att följa drömmar och lyssna till hjärtat och att jag då skulle bli för evigt lycklig. Med en vardag och förhållande och valet att ta steget in i vuxenvärlden har också jag förstått att det är ibland svårt att tolka hjärtats röst och våra innersta drömmar och att vägen kan vara slingrig och svår även om det är den rätta. Samtidigt som så går livet vidare, oavsett om en vill eller inte. Även om en känner sig redo eller inte, och så kommer det vara hela livet. Livet förändras inte i sig, det bara är. Tider går och vi med den. 
 
När jag jobbar på äldreboende påminns jag ständigt om döden, och att de gamla människorna i sinnet fortfarande känner sig unga. Alla säger dem hur snabbt tiden går, och jag kan inte annat än tänka på, vad det är vi egentligen springer till? Vad det är vi vill komma fram till? 
 
Det är alltid något nytt. Antingen en resa, utbildning, barn, förhållande, att bli vuxen, hitta hus, hund, bil eller någonting annat. Det är alltid något vi hela tiden ser fram emot. Något som gör att vi fortfarande lever. Men vad är det vi söker i dessa saker? Och varför känns det som att det har blivit som en norm - att det är det en ska söka efter i livet? Vad är det som säger att det är "rätt" eller "fel" ?
 
I tidningar står det hela tiden om hur vi ska bli lyckligare. Och ibland undrar jag om det är det jag verkligen vill, att vara lycklig hela tiden. Förut ville jag det. Förut hade jag en vision om att så länge jag lyssnade på mitt hjärta och följde mina drömmar så skulle jag för alltid vara lycklig. Förut trodde jag att det var det jag sökte, att vara lycklig för jämnan. Jag är inte lika säker längre. Kanske så har jag slutat att lyssna på mitt hjärta, eller så lär mitt hjärta mig att det är inte det jag söker. Flera saker i mitt liv som jag trott var min dröm för att det kändes sant i hela min kropp och själ sårade mig istället. Flera andra saker som jag inte trodde var min dröm visade sig hela min själ. Livet är komplext och att inte vara lycklig är också bra. Allt vi upplever lär vi oss också av. 
 
Egentligen tror jag att jag mest av allt är rädd för att inte leva som någon jag inte är. Och det får mig att fundera över det jag verkligen vill i mitt liv. Det får mig att fundera över de mål som jag innan hade. Att vara lycklig är inte det jag sökt innan eller idag. Det är inte kärlek. Det är friheten, friheten att få vara den jag är, oavsett vad. Frihet att kunna känna att jag verkligen gör det jag vill utan att tänka på vad andra människor tycker och tänker om det. Frihet att våga avsluta vissa saker för att låta en annan tid bli påbörjad, utan att styras av rädslan för att missa något som en tror är väldigt viktigt. Frihet att leva livet precis så som jag är utan att bli rädd för att förlora vissa människor eller såra dem. 
 
Om min frihet att vara mig själv söker upplevelsen att hitta ett hus, så antar jag det är det rätta. Eller om mitt hjärta säger att jag ska vänta, så ska jag vänta. Eller om jag känner att jag är ledsen, så får jag vara ledsen. Jag tror vi alla skulle må bättre om vi var sanna mot oss själva, och det är när vi lär oss att vara sanna mot oss själva, livet och andra, då vi verkligen kan börja leva det liv vi söker. Det är bara i våra hjärtan som vi vet när det är tid för vad och vad det är som är "vad". Jag tror att det är först när vi inser det, som vi inser varför vi är här och varför vi lever. Det är inte den ständiga lyckan som gör oss verkligt lyckliga - utan snarare att vara sanna mot oss själva. Är det inte då sanningen om oss själva som vi söker? 
 
Ibland är jag så otroligt rädd för sanningen. Jag är rädd för den jag är ibland. Rädd för det jag innerst inne vill. För att erkänna sanningen är också att ta ett steg in på en väg som är min och egen och helt fantastiskt. Men det kan också leda till bryta upp sin gamla vana och sitt gamla liv, vilket är en befrielse men också något som kan vara väldigt smärtsamt. Jag är så otroligt rädd för det. Men när jag låter det få vara så. När jag låter rädslan få vara där så känner jag att det är något jag vill av hela mitt hjärta. Jag vill vakna på morgonen och även ifall jag mår dåligt, så är det en känsla i mig, som tillhör livet, och även om livet är smärtsamt ibland så är det befriande att låta sig få vara det en känner och det en är. 
 
Jag tror inte längre att vi alltid ska vara lyckliga, även ifall detta är underbart tillstånd. Jag tror dock att vi behöver vara oss själva, oavsett vad, även när vi känner att vi inte är oss själva. Det är så vi lär känna de vi verkligen är och det liv som vi lever. Va därför sanna mot er själva, livet och andra. Det kommer göra er fria! 
 
 
 
 
 

Choose the way that make you sparkle

Kan inte riktigt förstå och inse och verkligen begripa denna känsla som just nu rotat sig fast i mitt lilla hjärta. 
Det är en överväldigande känsla. Jag blir hög samtidigt som att jag ser allt så klart. 
Inte för att jag förstår världen bättre än någon annan eller för att jag har fler svar. 
Det känns bara så himla härligt, och det är en känsla jag önskar alla ska ha. Det är den perfekta presenten, gåvan, julklappen. 
 
Försökte studera, och jag njöt verkligen av att lära mig det jag gör, även ifall den globala politiska ekonomin inte är min favvo precis. Men något inom mig blir otroligt glad och spralligt när jag ger mig hän åt något, när jag försöker förstå och lära mig teorier och perspektiv kring varför världen ser ut så som den gör, även ifall det så handlar om den ekonomi. Något inom mig uppmuntrar mig och motiverar mig till att fortsätta. Fortsätta att söka mysteriet med detta liv på denna jord i detta oändliga universum. Något inom mig älskar mig för att jag gör det, och det säger till mig i ljudlösa ord att jag ska inspirera andra att göra det med. 
 
Det spelar nog egentligen ingen större roll vad vi än gör, utan hur vi känner när vi gör dem saker vi väljer att ägna tid åt. Ålder är inte väsentligt. Vi måste lära oss; för att bli lyckliga måste vi skänka kärlek till det vi gör och låta oss känna det vi känner. Låta detta mysteriska livet få vägleda oss på vår väg. 
Vad finns det ändå för mening med att hela tiden ta den snabbaste och bredaste vägen till vårt mål, när målet är själva resan? Är det inte lite mer lockande med den där kringliga och blomstriga vägen jämte. Den må ta lite mer tid och lite mer energi; men vad gör väl det när vi under resans gång känner mening och glädje? 
 
Vi måste lära oss att perfekt är operfekt och tvärtom. Allt, precis så som det är; är så för att det är så. Det är en uppenbar mening egentligen. Ändå glömmer vi bort det, om och om igen. För att vi vill kontrollera vår tid och vårt liv och tror i en läskigt verkligt vision om att det är det bästa för oss, samtidigt som vi flyr bort, bort från vårt inre.
Våga inte glömma bort dig själv, innanför ytan och skalet. Glöm inte bort att normer har vi själva skapat och är också där för att förändras, med oss. Kom ihåg, för att citera en person jag beundrar, Amanda Jensen, "Livet är att känna. Det är att gråta, skratta och att känna kärlek och alla andra känslor".
 
Varför glömmer vi det hela tiden? Blunda nu. påminn dig. Låt dig omfamnas av alla dina otroligt underbara känslor, även om det är jobbiga. För de påminner dig om något så viktigt. De påminner om att vi lever. Och om jag fick ge ett råd, till mig själv och till er alla. Trust them. Låt dig för en enda gång, lita på att dina känslor är väsentliga och vill skänka dig insikt om dig själv och ditt liv. Våga möta det som finns inåt. Våga att de vill dig väl och att det vill allas väl. Våga tro på att du är en god människa med goda avsikter. Tro mig, det finns något alldeles unikt och spektakulärt där och som får dig att vilja leva mer än du någonsin trodde var möjligt. 
 
Jag har lärt mig att aldrig ångra något. Jag har sett att allt vi är med om, lär vi oss av. 
Min utmaning har varit nuet. Att känna det som är rätt just nu. Just nu förstår jag att jag inte behöver förstå det. Det viktigaste är viljan att vilja uppleva livet och viljan att förstå mer. Och att våga titta ut och se det som det är, och att förstå att det varken alltid behöver vara så och att vi är alla ansvariga för oss själva och denna planeten. Det är komplext, jag vet det. Men som när jag pluggar så kan vi inte förstå allt på en gång. Vi måste med små steg mer och mer förstå och lära oss. Tiden kommer komma då vi vet, då den där stenen släpper och det där ljuset släpps in och plötsligt kommer insikten över oss. 
 
Jag har svårt att greppa att livet; vi, jorden, universum, är så komplexa. Mitt intellekt har svårt att förstå att vi i Sverige lever på detta sätt och enligt vissa teorier medan de i Sydamerika har ett helt annat sätt att leva på. Jag har svårt att förstå att det finns många olika teorier och många sätt att leva på, som varenda av dem har sina positiva egenskaper. Ibland, tänker jag att det skulle vara så lätt om det  bara var ett rätt och ett fel. Att det bara fanns en väg. Men sen slås jag av att det verkligen inte är så jag vill ha det. 
 
Det galna med livet är ju att det finns så mkt och att ingen, inte en enda av oss, exakt vet varför vi är här. 
Men det jag tycker är så fascinerande är att alla försöker. Vi skapar länder, kulturer, religioner, organisationer och ett helt rättsystem. Vi skapar allt det i ett försök att ordna upp allt det vi vet och från allt det vi känner. 
Men glöm aldrig bort att du aldrig är fast. Alla är vi fria och bara för att vi har ett system, betyder inte det att det måste vara så. Det är bara något vi skapat för att vi tror är det bästa. Glöm inte bort att vi alla är delar av denna värld och hur den ser ut. Vi är bara fast när vi själva gör oss fast. 
 
 
 
Jag är så tacksam. För hela livet. För mig själv och mina många viljor. Det är bättre att vilja än inte alls. Det behöver inte vara glasklart. Det viktigaste är att vi mår bra, och att vi känner glädje i våran själ. Vi behöver inte ha en perfekt balans. Kanske balansen snarare handlar om att vi rycks med i livets ryckiga svänger, men ändå känner inspiration och kärlek för oss själva, andra och livet. Och om vi inte mår bra, så gör vi något som får att må bra. Eller något helt galet som bungyjumping. Reser och väcker oss från vår sömn. Påminner oss om vad livet och vad vi själva är(vad det nu än är) ;) 
 
Så, vad vill jag då komma fram till? 
- Lev livet på det sätt som du mest mår bra av. Låt dig få känna och låt dig ibland få bli osäker och känna efter det som verkligen är sant o inte. Acceptera och respektera livet som det är, med alla dess delar, även ifall du inte håller med om allt. Låt livet få visa sin spektaluritet och sin komplexitet med alla dess aspekter. Försök inte kontrollera det, låt snarare det som du lär, få bli din vägledning. Låt dig alltid förändras. Forget att du en gång kommer veta exakt hur du vill att liv ska vara och att du aldrig mer kommer behöva tänka på vem du är. Du är, precis som livet, oändligt o komplext. Du kanske vet mer om dig själv nu, men tro mig, det finns ALLTID något mer att upptäcka ! 
 
Och slutligen. Välj den väg som är mest intressant, fascinerande och inspirerande! Ta dina beslut på vad vill uppleva och lära och inte det som tar kortast tid. Vi är här under en kort tid och det är vårt val vad vi vill göra med vår vistelse. Och vad finns det väl för mening utan känslor? 
 
Så, för att avsluta detta allt o inget- inlägg ; Välj den väg som får dig att le och sprudla av glädje, och allt annat kommer ordna sig! :)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Den oändliga sanningen

Jag tycker det är lätt att stänga in sig i en bubbla ibland. Att man bestämmer sig för hur världen är och kopplar allt det man upplever till sin tidigare erfarenhet, som man har låst in i sin bubbla. 
Man tror sig veta mycket i sin bubbla. Man tror att människor inte kommer förstå, vad du har i  din bubbla och därmed låser du det inne. För att förvara, bevara. 
 
Jag tycker det är lätt att se världen i svart-vitt ibland. Att allt är antingen gott eller ont. Att någon är på ett visst sätt eller inte. Det är lätt att kategorisera och tro att allt och alla är indelat i olika fack.
Det är lätt att tro att ens egna perspektiv är den högsta sanningen. 
 
Idag skulle jag vilja tacka alla människor, alla djur och allt levande. 
Jag skulle vilja tacka er med hela mitt hjärta, för att ni är dem ni är och inga andra. 
Att ni utgör alla en viktig part och att ni alla visar en del av det som är livet. 
Alla åsikter, utseenden, all musik, alla kulturer, religioner, maträtter, intressen, etc, etc. 
Allt vill jag tacka allt för. Ni får mig att bli påmind om att det finns oändligt många möjligheter och val. Oändligt många perspektiv. Oändligt många sätt att må bra. Och att inget av något är bättre än det andra. 
 
Idag skulle jag vilja tacka alla mina kära vänner och familj. 
Jag skulle vilja tacka för att ni alltid är där och alltid motiverar mig på era sätt. 
Ni får mig att vakna upp och stiga ur min bubbla och leva detta fantastiska ting, kallat livet. 
Jag skulle vilja mest av allt tacka min underbara kille, som har hjälpt mig att förstå att jag faktiskt kan vara precis så som jag vill. Som har stöttat mig i mina dåliga dagar att fortfarande ha tro och på det sättet fått mig att tro mer på mig själv och på att jag en gång kan skaffa den där balansen. 
 
Idag skulle jag vilja skriva om att det är OK att må dåligt och att det är BRA att prata om det, inte stänga inne det i sin bubbla. För att allt det vi upplever är viktig information om oss själva och det är just den informationen som tar oss vidare till ett bättre liv, ett liv där vi kan må bra och vara nöjda samtidigt som vi har drömmar och mål. Jag skulle vilja uppmana er alla till att vara ärliga- mot er själva och andra människor ! Va inte rädda för att bli sårade. Jag lovar att när ni själva tillåter er vara precis så som ni är, kommer ni inte bry er om vad andra tycker och tänker. Kärlek börjar alltid inombords. 
Jag skulle vilja ge ett råd om att inte leva i rädsla, i en bubbla. Världen kommer aldrig bli bättre genom att vi gör det. Och.. Oavsett hur mycket ont det finns i världen, så kommer vi aldrig att kunna lösa det genom att tro att alla är onda. Till slut kommer vi nog inte ens tro på oss själva om vi lever i en värld där vi tror att allt och alla har en ond grund. 
 
Det här är vårt liv, det här, som vi har i denna stund, i detta ögonblick. 
Det här är vi, så som vi är just nu, perfekta så som vi är.
 
Vi får vara precis så som vi är. Vi förtjänar ALLA kärlek. Vi förtjänar ALLA ett liv att leva våra drömmar. Vi förtjänar ALLA att bli accepterade precis så som vi är. Och..Vi förtjänar alla att få ha bra och dåliga dagar. Vi förtjänar alla att vara mänskliga.
 
 
 
Jag tycker att det är lätt att stänga in sig i en bubbla ibland. 
Att det är lätt att vara skeptisk och tappa tron på världen. 
Att det är lätt att låsa in sig i sin rädsla och glömma bort att det är bara en del av sanningen, men att där utanför finns en värld full av perspektiv och sanningar och att det är inte en enda som är mer eller mindre rätt utan snarare alla en del av sanningen om livet. Och att det är just DET som ger oss möjligheten till att leva i kärlek och inte i rädsla. Det som får att känna att vi kan vara så som vi är och att det är så det ska vara. Det som får oss att acceptera andra som dem är och lösa problem med ett öppet hjärta. 
 
Det jag vill komma fram till är.. Sanningen om livet är allt det som händer idag, i denna stund.
Sanningen om livet kommer inte vara densamma som imorgon, för att allt förändras, hela tiden. Vi gör inte samma sak varje dag och varje dag händer något som inte hände igår. Alla de handlingar och alla de saker som händer, alla upplevelser, ALLTING, är en del av det som är livet, alltså det som är sanningen om livet. 
Och det kanske är så att det finns en grund till allt, men den grunden kommer vi aldrig få reda på så länge vi sitter i vår bubbla. För att bubblan stänger oss inne från allt det som säger något om vad livet är. Och om vi inte vet vad livet är- hur ska vi då veta dess grund? 
Som att lära känna en människa, måste vi med den person tillbringa tid, och det är samma sak med livet. 
Så. Stig ur din bubbla, öppna dina ögon för vad som händer idag; inom dig som utom dig. Låt det ske, det som sker och upplev dig själv och världen. Med öppna ögon och ett öppet hjärta kommer du se och förstå mer än vad du trodde var möjligt! 
 
 
 
 
 
 
 

Es wird Zeit


 
Idag är en dag där jag känner allt och inget. 
Det är också en dag då en av mina bästa vänner med sin kille kommer på besök för några dagar. 
Det är också veckans första dag. 
 
Solen skiner idag. Det är en aning kyligt, så som vintrar skall vara. 
Idag är jag ledig från jobbet och har tiden att bara vara för mig själv och reflektera över alla slags olika ting, som jag gillar. Tänka kring känslor och tankar i små till stora perspektiv. 
Känna lycka och tacksamhet. Andas och göra ingenting. Släppa allt och inse så mycket. 
 
Det här är ett inlägg om allt och inget. 
För att det är det som är så viktigt i livet. 
En dag göra allt & den andra inget. 
En dag vara överlycklig & den andra ledsen. 
Det går upp och ner, och det är så det är. 
Med tiden förstår vi mer och mer om oss själva, varandra och världen, och kanske en dag universum. 
Det finns tid för allt, om vi är redo att ta till oss det. 
Det finns inget som är rätt eller fel. Vi känner det vi känner och efter det är det punkt. 
Om vi inte förstår varför är, är det heller kanske inte meningen att vi ska förstå varför. 
 
Jag har tänkt mycket i mitt liv. Jag har varit frustrerad och ledsen många gånger, för att jag inte förstår. 
Jag har tillbringat mycket av min energi och tid för att försöka pussla ihop mina pusselbitar. 
Jag tänkte så mycket att jag förlorade känslan. Det var inte konstigt att jag så många gånger tappade hoppet. 
För, min vän. Det viktigaste i livet är känslan. Känslan att falla, känslan att resa sig. Känslan av ensamhet, känslan av gemenskap. Känslan av frustration, känslan av tålamod. 
Vår tid här på jorden gör det möjligt för oss att känna alla de känslorna och så många mer. Och vi kommer förstå med tiden, vi behöver inte oroa oss. 
 
Allt har sin tid. Att uppleva och att sedan förstå. Det finns inget som är förutbestämt. Men allt har sin tid. Alla behöver vi olika tid för att förstå något och sedan gå vidare. Ta tiden till att använda den för det den är skapad för. Den är ett verktyg för oss, så att vi kan göra det vi innerst inne vill. Och känn efter när det är tid för att vara effektiv och att inte göra någonting. Det finns ingen som kan säga vad som är rätt eller fel, mer den du för dig själv. Så lura inte dig själv med lögner. Du har och har alltid haft och kommer alltid ha makten över ditt liv. Slaveri skulle aldrig passera om "slavarna" inte tillät det. Låt dig inte bli en slav, låt dig aldrig leva i en illusion. För du är så värdefull, precis som alla andra. Du är en del av något så fantastiskt, glöm aldrig det. 
Tro på dig själv och på att din grund är god och du kommer också få se gott. 
Illusionen om att vara bättre eller sämre spricker och ut kommer ljus. 
 
Ibland upplever jag att människor vill mig illa. Jag ser att människor sätter sig över mig och gör mig liten. Men så känner jag mig själv och vet att det inte är så. Jag blir först liten, när jag själv gör mig liten. Och då ser jag hur små de människor som vill göra mig illa, känner sig. De som redan känner sig värdefulla har inte behov att trycka ner någon annan för att känna sig stor. De människor som tycks förtjäna minst kärlek, är dem som behöver det som mest. Så ge kärlek, framför allt till de elaka och maktlystna människorna. Också de har ett hjärta, också de har känslor. Våga tro på alla människor. Men känn när det är tid för vad. Alla behöver sin tid. 
 
Detta var ett inlägg om allt och inget. 
Jag tänke sluta nu, men önskar er en riktigt bra dag med mycket kärlek! Ta hand om er ! 
 
 

All you need is love

Today while i was sitting in the car with my love, listening to the Beatles, was "all you need is love" coming. I was so touched by the lyrics that i will here just paste it :) 
 

Love, love, love, love, love, love, love, love, love.
There's nothing you can do that can't be done.
Nothing you can sing that can't be sung.
Nothing you can say but you can learn how to play the game
It's easy.
There's nothing you can make that can't be made.
No one you can save that can't be saved.
Nothing you can do but you can learn how to be you
in time - It's easy.

All you need is love, all you need is love,
All you need is love, love, love is all you need.
Love, love, love, love, love, love, love, love, love.
All you need is love, all you need is love,
All you need is love, love, love is all you need.
There's nothing you can know that isn't known.
Nothing you can see that isn't shown.
Nowhere you can be that isn't where you're meant to be.
It's easy.
All you need is love, all you need is love,
All you need is love, love, love is all you need.
All you need is love 
All you need is love 
All you need is love, love, love is all you need.


Oh, you lovely relativity !

There is no reason to compare you with others. 
There is no reason to think that you are bad because someone else is good. 
There is absolutely no reason. Do you know why? 
Because of the relativity. 
 
Something is only big when you compare it to something small. 
We are huge compares to the aunts but we are so tiny small in the eternal universe. 
The aunts are big compares to an Atom but so small compares to a house.
A house is big for an aunt but vanishing next to the Alpes. 
Do you understand what i am trying to say? 
- There is nothing that is something, if it is not compared to something! 
So.. 
 
There is no reason to compare yourself with others, because no matter how much you will try to be "good" you'll always find something bad about yourself, because it will always be someone who makes something better than you, and vice versa. BUT since the human have a hard time to truly believe in herself, she almost always succe to see the bad things first and spend a lot of time and energy to thinking that she is bad, and forget to think about the good things, which is also compared to something or someone else.
And the thing is that this is normal, but it is rarely that people ask thereselves what makes them bad and good. It is rarely that people understand that everything is relative. 
And it is sad, because when we always compare to others and think we are bad compare to eachothers, we will miss the chance to love ourselves, the life and the people around us.
So..
 
There is no reason to compare you with others. You will find yourself, and your good and your bad, by listening to yourself, get to know yourself. And i will tell you, when you do that you will get to know other persons better aswell. Because when you get to know yourself, you will have to see yourself from a new perspective. You have to forget right and wrong and see you exactly as you are, accept you exactly as you are. 
And when you know and start to believe in who you really are, you will feel free. And you will see people in a new perspective. You will accept them as they are. you will believe in them, as you believe in yourself.
The more you will understand yourself, the more you will understand the life and the world. When we all will understand, we will have a better world.  
So.. 
 
There is no reason to compare yourself with others. The only important relativity to yourself is yourself. 
You are the only one who knows what is bad and good for yourself. And you will feel good, eventhough people will be better or worse than you, You will be you and you will be perfect exactly as you are- and that is what we all really want! 
So let you free, be like you really are and be proud of who you are! 
 
A lot of love/ Linnéa
 
 
 
 
 

Vad är vi och vad gör vi här?

Jag får alltid kommentarer om att "jag är så djup" och att "jag tänker så mycket", att jag är så filosofisk. 
Jag har alltid tänkt att det är så, och kanske är det så. Kanske är det så att jag tänker mycket kring mina upplevelser, mina känslor och tankar och varför det är som det är. Kanske är det så att jag gör det mer än de flesta människorna på vår jord. Kanske är det så att jag gör det för mycket, kanske är det så att jag missar en del av livet, vad nu det är, på grund av att jag analyserar för mycket, vad nu för mycket är. 
Men något som jag vet, är att de frågor jag ställer mig, är något alla människor ställer sig, medvetet eller omedvetet. 
 
För att ingen vet varför vi är här och vad vi egentligen är, vad meningen med livet är. Ändå lever alla. Varenda människa tar beslut varenda dag, varenda minut. Och de valen är beroende av de frågorna. För att ifall vi inte funnit en mening med något, hade det heller inte funnits någon mening med att leva. Kanske är det så att du tror på en himmel och ett helvete, och att du efter detta liv kommer bli dömd till att leva i ett helvete eller komma till paradiset. Du lever ett så "bra" liv som möjligt, efter vad som är rätt enligt "Gud", vad som står i Bibeln. 
Kanske är det så att du upplever stunder av lycka, vilket gör allt annat värt att utstå. Att du upplever en känsla av gemenskap och kärlek och att det är det enda som gör det outhärdligt men allt det andra lidandet, saker som du känner och har blivit uppväxt med att höra, är tvungna att göras. Att du är ett offer men att det finns något gott som gör det värt att ytterligare ta ett steg på vägen. 
Kanske är det så att du är rädd för det som inte är livet, döden. Kanske är det så att ovissheten är mycket värre än allt annat som kan hända här, för det vet du iaf vad det är. Och att det alltid i slutändan går att lösa. 
Kanske är det så att drivkraften i ditt liv är pengar och makt. Att allt handlar om att ha så mycket makt som möjligt. Att det handlar om att såra och till och med döda människor för att tjäna så mycket pengar som möjligt så att du kan skaffa dig allt det där materiella du tror att du blir lycklig av. 
Eller så kanske det är så att du lever för att du vill leva. För att du insett att du är större än vad du tror och att livet har allt för att du ska kunna uppleva och förverkliga dig själv, så som du innerst inne är.
 
Alla dessa levnadsätt är beroende av frågan vad meningen med livet är. Och även ifall det utåt sätt ser ut att vara så olika liv, så är det i grund och botten samma eviga längtan till att må bra. 
Inget levnadsätt är inte mer rätt eller fel än något annat, det ÄR bara. Även ifall det till en början kan kännas hemskt att rika människor utnyttjar fattiga, så blir det först bättre när vi kan acceptera och förstå de människor som utför "hemska" saker. "bakom alla handlingar finns ett tankemönster", skrev min bror till mig häromdan, och jag tycker det säger mycket. Bakom varje handling som en människa gör finns tankar och känslor som har lett den människa till att göra det han/hon har gjort. Det ursäktar inget, det säger bara att det är som det är, och att det är först när vi accepterar och inser nuet som vi kan göra något åt det. Varför ska vi hela tiden se  människor på ett så ont sätt? Alla är vi lika mycket värdefulla och alla strävar lika mycket efter att få känna kärlek. När du inser det, förändras allt. Då kommer du se "den onda" människan som den människa som behöver mest kärlek. Då kommer du också att se varje människa på ett nytt sätt, på ett mer kärleksfullare sätt. 
 
Jag får ibland en känsla om att alla bara stressar, men jag undrar vad de stressar för. De säger att de inte har någon tid och att det är så livet är. När bestämde någon hur livet skulle vara? Vem sa att vi måste göra det och det? Vem sa att livet är hårt? Och när bestämde vi oss för att göra dessa till sanningar? När gjorde vi oss själva till offer i ett liv, där vi är skaparna? När tappade vi bort vårt förnuft och vår kärlek till oss själva, livet och varandra? När slutade de flesta av oss att lyssna till vårt hjärta för att istället lyssna till vår rädsla? 
När slutade vi att leva medvetet? Eller gjorde vi aldrig det? Är detta en början till vårt medvetande? 
 
Jag får ofta höra att jag tänker så mycket, att jag är så djup. 
Jag vill att du ska tänka efter nu, varför du lever och varför du är här. För de är frågorna som är grunden för hur du lever. Jag vill att du ska försöka känna att det inte finns några krav, att det inte finns några rätt eller fel. Jag vill att du ska känna ditt inre och lyssna på ditt hjärta, för det har så många fina saker att säga till dig. Jag vill att du ska hitta din egna sanning om livet. Jag vill att du ska ifrågasätta varför det är som det är, och sluta vara ett offer i ditt egna fantastiska liv. Jag vill att du ska begå "misstag" och uppleva livet, genom dig själv och ingen annan. För vi lever här och nu och det i sig är en enorm gåva och möjlighet. Ta vara på den och älska den. Livet är inte menat att vara slitsamt och jobbigt. Det är bara du som gör det jobbigt. 
 
Jag önskar dig en härlig vecka med öppna ögon för att se hur mycket livet har att ge dig! 

Inspiration

Den där känslan, åh, vad jag älskar den. 
Den där känslan, som ser alla möjligheter. 
Den där känslan, som får mitt hjärta att slå ett extraslag och som gör mig yr av lycka. 
 
Det är som att det strålar ut energi ur mitt hjärta ut till alla delar av min kropp. 
Det är som att min kropp vill sprida ut denna energin, sprida den vidare till allt omkring mig. 
Mina fötter och ben vill röra på sig, dansa. Mina armar vill omfamna någon, sprida vidare energin till andra levande ting. Mina ögon vill möta andra ögon, så att de ser vad jag ser. Min mun och tunga vill prata och sjunga om allt det jag upplever. Det finns inget ego. Det finns ingen åtskillnad. Orden vill komma ut, orden som kommer från mitt hjärta och min själ, mitt högre jag. Och jag vet att de kommer bli trodda, för att orden är sanna och har ingen skada. 
 
Mitt huvud är äntligen klart. Som en klarblå himmel. Inga tankar, inga moln. Ingen oro, ingen rädsla. Allt runt omkring mig är vackert, perfekt. Och jag vill sprida det, jag vill sprida känslan till alla. För här finns inget att vara rädd för. Det finns inget eller ingen att hata eller döda för. Det finns inget eller ingen att vara avundsjuk eller svartsjuk för. Ingen eller inget att vara ledsen eller arg för. 
För att det egentligen aldrig funnits något att vara rädd för. För att vi är perfekta som vi är, i detta ögonblick. 
För att det finns tillräckligt, till alla. Vi har bara ännu inte upptäckt det ännu. Men om vi bara tittar djupt i oss själva, glasklart, precis som jag gör, i detta ögonblick.
För att det finns inget eller ingen som är bättre eller sämre än någon annan. 
Vi är alla av samma värde. 
Åh, vad jag önskar av hela mitt väsen att du förstod det nu, i detta ögonblick. 
För att allt förändras när du förstår vad jag försöker att förmedla. 
 
För att du kommer veta att du är en del av något större.
För att allt det du har varit med om har hänt dig, för att du valt det, för att du behövde uppleva det för att komma längre på din väg. När du förstår kommer du veta och känna att din lycka har aldrig och kommer aldrig vara beroende av några resultat. Att vara lycklig är ett sinnestillstånd. Gör dig därför inte till ett offer, för det är du inte och har aldrig varit. DU är skaparen i ditt liv, och har alltid varit. Och du vill dig väl, och du vill alla andra väl, i grund och botten. Du vill jorden väl; naturen och djuren och allt som finns runt omkring dig. 
Det är det här som är kärlek. Det är det här som är lycka. Det är det här som är frihet. Det är det här som förbinder allt och alla. 
 
Det spelar ingen roll vad du tycker. För jag vet att det är sant. Och jag vet att jag är gudomligt inspirerad i detta ögonblick. Och jag lovar av hela mitt hjärta att det är sant och att det bara är gott. Alla ni som läser detta och även alla andra människor som läser detta är också det. Ni har alla något väldigt fantastiskt inom er. Något som ger lösning till alla era problem. Något som förenar er med allt och alla. Och det enda ni behöver göra är att lyssna. Lyssna på den röst som kommer djupare inom er. Kalla det vad ni vill; hjärta, själ, universum, Gud eller ert högre jag. Lyssna och öppna dig för den värld som förenar dig med allt runt omkring dig och som hjälper dig att leva det liv du vill, utan rädsla. Och du kommer också få en lika stor inspiration till att göra det du verkligen vill. Och i det ögonblicket kommer du också veta att det är möjligt. Du är inte längre ett offer. Du är inte längre begränsad. Livet är din tid för att göra det du verkligen innerst inne vill uppleva. Jorden är platsen för att du ska kunna göra det. Vi är alla här och kan hjälpa varandra på vår väg. Vi kan tillsammans leva våra drömmar och skapa en bättre värld. En värld utan krig. En värld där det inte finns någon anledning att hata och döda. 
 
Den där känslan, åh, vad jag älskar den. 
Den där känslan, som ser alla möjligheter. 
Den där känslan, som får mitt hjärta att slå ett extraslag och som gör mig yr av lycka. 
 

Den kärleksfulla balansen

Det där om att leva i nuet. Det där om att hitta sig själv. Det där om att vara hälsosam. Det där med att följa sina drömmar. Det där om att ta det lugnt. Det där om att ibland bara skita i allt. Och det där med att vara ansvarsfull. Och leva livet fullt ut. Och att ha sina rutiner. Och att ta hand om sig själv. Och att inte vara egoistisk. Och att inte bry sig alltför mycket för andra men heller inte för lite. Det där om att inte slösa sina pengar men ändå inte spara för mycket. Det där med att träna men inte vara beroende. Vad är beroende? Vad är att vara lat? Vad är att vara snål? Vad är att vara rätt och vad är att vara fel? 
 
Det där om att varje ord har olika betydelser för olika människor. 
Och att det inte finns något eller någon som kan redogöra ifall du lever ett så kallat, bra eller dåligt liv. 
För att det alltid kommer tillbaks till dig, och vad du känner för det du gör. 
Och att det är DU som måste hitta din egna balans. Du är den enda i hela universum som kan säga vad som är rätt för dig. 
 
En vän sa nyligen till mig; "ifall man själv inte bryr sig om vad andra människor tänker om dig, så spelar det ingen roll vad de andra säger". 
För att oavsett vad du än gör, kommer någon att tycka och tänka att det är fel. Och det är inte så att det är fel på dig eller på den personen som yttrade åsikten, även ifall vi lätt försöker hitta vem som är boven i dramat. De är bara alla perspektiv, och alla perspektiv är på någon nivå sanna. Det viktigaste är inte vad andra säger om ditt perspektiv, det är vad  DU känner för DITT perspektiv. Och när du väl har upptäckt det, så kan äntligen börja leva ett liv där du inte bara slutar att lägga energi på andras åsikter- utan du får också en större acceptans för andra människors och deras liv. För när du inte bryr dig om andras åsikter om ditt liv, så kommer du också sluta döma andra människor för deras levnadssätt, för du kommer att inse att.. Den enda som vet bäst om hur en människa ska leva sitt liv, är den själv. 
 
I Lejonkungen berättar Mofasa för Simba i en scen om balansen i naturen. Att allt går i en cirkel, och ifall man bara håller den cirkeln i balans, så kommer allt att vara bra. Allt har sin tid och går sedan till en ny tid för att sedan gå till en ny och en ny, och sedan, när det är tid, tillbaka till den "gamla" tiden. Vår övergår till sommar och sommar till höst och höst till vinter för att sedan övergå till vår igen. Ifall vi tar hand om den tid som är, så kommer säkerligen nästa vara bra med. Och det är detsamma med oss. Ifall vi känner oss själva, så kommer vi veta när det är tid för vad, och när vi tar hand om den tiden, dvs, njuter av den tiden- så kommer den nya tiden vara bra. Men vi måste själva känna efter, vi kan inte titta på hur andra lever sin balans. För även ifall det är sommar i Peru, så är det inte sommar i Sverigre eller Schweiz. Även ifall det är vinter i Thailand betyder det inte att de har minusgrader, som vi oftast har när det är vinter i Sverige. 
Allt är relativt. Allt är i förhållande till vad som är "normalt". Men normalt kan bara diskuteras i förhållande till var man är och när. För 100 år sedan skulle nog folk hoppa av stolen när det skulle se de smartphones som för oss är rena vardagslivet. Allt är i sin utveckling, nu och för alltid.
Allt har sin tid och den tiden ser olika ut, för olika personer. 
Alla människor finner sin egna balans, på sitt egna vis. Det är helt naturligt och helt normalt, precis som att alla årstider just nu befinner sig på samma jord- precis som att alla perspektiv som idag finns, just nu är spridda hos alla människor. 
 
Våga ta ansvaret över ditt liv, din balans- för oavsett om du vill eller inte, så är det ditt ansvar. 
Välj att inte bry dig om vad andra tycker och tänker om det. Välj att tro på dig själv och därmed tro på andra för hur de lever sina liv. 
Välj att leva ditt liv precis så som du vill leva det, och ha glädje med andra som också gör det, och hjälp andra människor att tro på sig själva. Och våga möta konflikter med kärlek och vilja om att komma till en lösning. För att acceptera andras levnadssätt menas inte med att "skita i hur alla beter sig". Det betyder att man accepterar att det så just är, men att försöka komma till en lösning, där alla mår som bäst. En mördare är oftast väldigt osäker under sin hårda sida, och behöver mest av allt kärlek.
Att acceptera handlar om att se det som det är, och att inte döma. Så var inte likgiltlig med en människa som skadar en annan. Acceptera, förstå och hjälp med kärlek. Det är först när vi hjälper andra förstå att de är fria och kärlekfulla människor, som vi kan få en mer fridfull värld. Det är först efter att vi själva förstått som vi kan börja leva ett kärleksfullt liv med ödmjukhet för oss själva, livet och andra människor. Det är först när vi själva funnit vår balans som vi kan respektera jordens och andra människors balans. 
 
Därför börjar allt med dig, och inte med alla andra. Inse det nu, förstå att du är skaparen i ditt liv, precis som alla andra är sina egna skapare i sina liv. Relatera dina känslor och upplevelser till dig och ingen annan. Ta hand om det du ser, hör, känner, luktar och smakar, för allt det hör ditt liv.
Finn din balans och skapa därav en jord i balans- så som den och vi var från första början ämnade för att vara.
 
 

Den eviga längtan.

Jag har en längtan. 
En längtan som alltid funnits och som alltid kommer finnas, ty det är den som håller mig vid liv.
 
Jag har en längtan. 
Den är vacker, frustrerande, underbar, ledsam och förvirrande. 
Det är en känsla som får mig att känna mig så förtvivlat ensam. 
Det är en känsla som får mig att känna mig helt fantastisk. 
Det är en känsla som får mig att bara se mörker. En känsla som får mig att bara se ljust. 
 
Jag har en längtan, och den är så stor i detta ögonblick. 
För du ser, jag vill ha svar. 
Jag vill veta, här och nu. 
För att jag måste veta var jag ska gå, vart jag vill gå. Och det finns så många människor och dess vägar och så många perspektiv att det inte finns något annat att utgå från. 
Därför så måste jag ha svar. Min längtan måste få något att finna sig ro med, bara om det än så bara är för en sekund. För blott en sekund kan visa mig vad jag behöver få veta. En sekund kan få mig att förstå det jag behöver förstå. En sekund kan få mig att inse det jag behöver inse. 
Och då kommer jag veta vem jag är, här och nu. 
 
I den stunden kommer min längtan att slå till ro, för den vet att jag vet. Den kan förlita sig på mig, för den vet att jag kommer handla utifrån vem jag är, och ingen annan. Den kommer alltid vara på vakt, men den vet att jag har upplevt mig själv och den vet att det är det enda som spelar någon roll, för mig och för sig själv. 
För det är en längtan efter att få vara sig själv, från djupet av sin själ. En längtan efter att få vara fri, och att få leva utifrån kärlek och inte rädsla. Och därför kommer den aldrig sluta tråna och längta, för det är en hjärtats längtan och ett hjärtats röst. Och utan hjärta vad finns då där? För vad är livet utan känslor? 
 
Jag har en längtan. En längtan som befinner sig i alla människors hjärtan. 
Den kan vara jobbig, frustrerande och deprimerande. För den talar alltid sanning. För att det finns inget som inte undkommer längtan. Den säger allt du är, allt du varit och allt du vill göra. Den säger allt som har med dig att göra, för det är den som känner dig bäst. Den säger vad du mest av allt vill göra, bortanför alla hinder om pengar och rädslor. Och det är inte alla som vill lyssna. För att lyssna innebär att du kommer vilja handla utifrån dina drömmar och det kommer innebära att du måste förlita dig på dig själv och på ditt hjärta. Det är skrämmande men också helt fantastiskt. För att lyssna på sitt hjärta och vara sig själv, är väl ändå allas önskan? Att få uppleva sitt riktiga jag och se livet utifrån sig själv, som man verkligen är. 
 
Jag har en längtan, mitt hjärtas röst.
En längtan som alltid funnits och som alltid kommer finnas, ty det är den som håller mig vid liv. 
 
 
 
 

What do you want to do?

"What do you want to do?", he asked me. The question that i hear the most. The question i ask myself the most. What do i want to do? How does my future look like?
Well, to be honest with you all. I don't know. I have actually no idea. Everyday i wake up and i am planning a day and i am trying to figure out from what i know and what i like, so that i can know what i want to do. So i can start to set up goals and manage where i want to go. I am trying to find out my role in this beutiful life, full of possibilities. I am trying and trying til i get headache. And then i realise. A light starts to sparkle inside me when i understand. It doesn't matter. My body filled with happiness, butterflies in my stomach. I don't have to know.
And what is the meaning about trying to know, when the truth still is there, that say that i don't know? Why is it so hard to confess? Why is it so hard to say something that open doors to everything? Are we afraid of what the doors leads? Are we afraid of have that many possibilities, because we think we will be confused and get lost in all the possibilities?
 
I close my eyes. Feel my body, every part. Feel my tenses and accept them. I see all the thoughts that is wondering what is happening and i embrace them. They come and they go like water in a river. I am here and now. Happy to be me. I sing. Feel my voice, feelings from my inner. Here and now, and i know everything will be okay, everything is okay. There is no reason to be afraid.
 
I open my eyes. I look around and feel a great love to everything i see, smell, hear and can touch. There is this fascination of the creation, that i feel that i am a part of. And i am proud to be that part. I want to be that part, forever and ever. This is the only thing that matters. This is the only feeling that is important.
 
An inspiration starts to spread out in every part of my body, from the heart. An inspiration that tells me that i should share this feelings to others. Go out and tell the world what really matters. The love is overwhelming, makes every breath so easy to take, every step so light that i almost think i'm flying. Everything is so clear now. So wonderful clear and fantastic, that there is nothing that could not believe in this feeling. There is no reasons in the world that could make me  change my mind about my inner voice. Because i am not afraid anymore. I am here and now and i am part of something so incredible and lovely that i can't deny it.
 
So do you know what i want to do?
I want to be me. I want to experience and embrace every feeling that i have. I want to get to know me more and more. I want to be here and now. And i know that as long as i am happy, i am on the right way. Life will lead me, life will teach me and life will love me, whatever i do and wherever i go.

That is what happiness is all about.



Jag slutar att tänka. Jag lämnar mina beslut till mitt hjärta, som känner mig bäst.
Jag slutar att tänka. Öppnar dörren till möjligheternas vägar. Dörren till kärlek.
Jag slutar att tänka. Börjar känna. Vet i den stunden att allt kommer att ordna sig, att allt kommer bli bra oavsett hur utmanande det kommer vara. Oavsett hur många människor som kanske kommer tala illa om mig, hur mycket det än regnar, hur många det en är som svälter, hur många som söker makt istället för väsentliga ting. Oavsett allt det och mycket mer, vet jag i denna stund att det finns något som har en lösning. En lösning som inte bara kommer lösa men också ge något så stort och mäktigt att det inte med ord kan beskrivas. En lösning som kommer bara förena oss alla i alla våra olikheter, där förståelsen är nyckeln till ett liv med samarbete och en värld i fred. Ni får kalla mig hippie eller naiv eller vad ni vill. För vet du vad? Den som har upplevt det jag i denna stund känner, vet vad jag skriver om. Och jag kan försöka få ut det jag känner i dessa få ord. Försöka nå ditt hjärta för att få dig att förstå att det finns mer än bara detta. Att realistiskt är mycket mer än vad vi ser, mycket större och mer innehållsrikt än vad vi någonsin kan ana. Om du öppnar ditt hjärtan till din själ, kommer du inse vilka fantastiska varelser vi är, vilken fantastisk värld vi bor på och vilka förutsättningar vi har för att skapa en värld där vi handlar utifrån att vi är ett med allt och alla. Där vi känner det någon annan känner. Där vi känner med naturen som förstörs. Där vi känner med djuren. Med allt. Det är först då vi kan ändra det som vi upplever är dåligt. Först då vi kan stoppa svälten, sluta kriga och sluta att döma varandra. För att vi kommer förstå anledningen. Anledningen varför det inte finns någon anledning till att döma, kriga eller utnyttja andra människor. Och vi kommer veta vad nyckeln till lycka och kärlek är, för i den stunden vi upplever det jag upplever kommer vi att veta att det inte finns något som leder till lycka. Vi kommer inse att vi inte behöver göra något som gör oss glada. För att vi är lyckan själv. För att vi är kärleken. Och det kanske låter konstigt och ologiskt på alla sätt och vis. Men det är så jag upplever det, och jag skulle säga att jag är helt övertygad. Att det är sanningen. Hur ska jag annars förklara hur jag får känslan om att vara så värdefull, älskvärd och helt underbar när jag sitter i min ensamhet och har min kontakt med mitt inre? Känslan om att vara ett med allt. Känslan om att tid och rum försvinner. Känslan om att det finns en väldigt speciell mening med att jag är jag och här. Och den känslan får mig att vilja förändra det som är "dåligt", det som är "fel"- hela det. Får mig att vilja krama om människor som dödat. Visa med all min kärlek att det inte finns någon anledning att döda. Förstöra det som finns. Att lyckan och möjligheterna till frihet inte skapas av det som runtomkring finns. Utan att det finns inom oss. Att det bara handlar om att göra ett val. Och det valet är att säga ja. Ja till att lyssna til ditt inre. Och du kommer se det så klart. Och ifall inte, så lovar jag dig att du kommer bli lyckligare än nånsin, och är det inte det vi alla vill nå?

Vad är att vara stark?

Det där.
Just det.
Det som får oss att fortsätta trots att det är kämpigt.
Men också det som ibland får oss att kollapsa. För att ibland blir det för mycket.
För mycket värderingar kring att vi ska vara just detta, när vi inte känner att vi är det.
Fast det då, egentligen, handlar om något helt annat. För att vi missförstår det.
Det är först när vi förstår innerbörden av vad det verkligen är, som vi kan vara det.
Vara det där, utan att kollapsa. För att insikten om vad det egentligen innebär, gör oss fria.
Det där med att vara stark.
 
Det där med att aldrig fälla en tår.
Att aldrig bry sig om vad någon annan tycker och tänker.
Att vara hård och tuff. Visa andra att ingen kan mess around with you.
Att aldrig vara sårbar.
Att aldrig göra misstag.
Att inte släppa någon för nära inpå dig.
Att vara kall.
Att vara stängd.
Att inte ha några känslor.
Att inte vara människa.
 
Ser du hur bisart det är? Att vi har ett mål, som för det första inte ens är möjligt och som, för det andra, inte ens är bra för oss.
Ändå är det det vi strävar efter, att vara robotor och förneka att vi är människor som vill ha kärlek, som vill ge kärlek. Människor som har många mål, men som inte tillåter oss själva att göra misstag på våran väg. Misstag som vi lär oss av. Misstag som rättar till oss på vår rätta väg igen. Ifall vi inte tillåtit att asfalten har ett slut, skulle vi inte veta var vägen är. Vi måste ha riktlinjer. Misstagen är dessa. Tacka dem istället för att döma. Och då kommer du att tacka dig själv. Du kommer börja älska dina misstag, och därmed dig själv.
Men ifall du dömer dina misstag, så dömer du också dig själv. Det är inte att vara stark. Det är att förneka något som är logiskt och naturligt som de fysikaliska lagarna.
Det är att vara RÄDD. För att du är rädd för att inte nå ditt mål när du gör fel. För att du är rädd för vad andra ska tycka och tänka om dig. För att du tänker att du ÄR misstagen. Du tänker att du ÄR värderingarna kring misstagen. Och du vill ha vänner, du vill ha kärlek och gemenskap. Och du är rädd för att dina misstag är dig själv och då tror du att folk kommer avvisa dig. För att du inte är tillräckligt bra. För att du är värdelös.
För att du inte gör ett bra jobb som du precis lärt dig eller för att du inte gjorde en bra presentation för att du var livrädd och hade prestationsångest just för att du tänkte på vad som kunde hände om du misslyckades.
 
Så därför väljer vi att vara "starka". Stänga av våra känslor, och därmed kan vi leva ett liv utan bekymmer. För att vi har bestämt oss för att inte bry oss. Då kommer vi aldrig bli kallade svaga, rädda eller dumma.
För att vi har vår kalla yta som gömmer oss. Gömmer vad som verkligen sker inom oss, som sker inom ALLA.
Önskan om att få blotta oss själva, precis så som vi är- med våra brister, misstag, skam, kärlek, framgångar- ALLT. Önskan om att få vara precis så som vi är, och bli accepterade som dem personerna vi är. Få leva som sanna varelser. Få leva öppet och ärligt. Leva ett liv där vi gör det vi vill och på så sätt få en störr acceptans för vad andra gör. Slippa att känna prestationsångest och skam. Få stå naken med allt och inte värdera det som bra eller dåligt. Är inte detta att vara modig?
Är inte detta att vara stark?
 
Jag går nu i en skola där jag jobbar/tar kurser. Jag älskar det, samtidigt som jag ibland hatar det.
Detta är min första riktiga vecka. Jag är supermotiverad samtidigt som jag är livrädd.
För att jag är rädd för att aldrig lära mig tyska, även ifall detta inte skulle döda mig.
För att jag känner mig ensam. Jag står ingen riktigt nära och ibland känns det som om de som jobbar där inte vill ha mig där, vilket känns hårt.
För att jag vill så mycket men är så rädd för att göra misstag.
För att jag håller tillbaka mig själv, rädd för att bli sårad.
För att jag är rädd för att tappa bort mig själv.
För att jag är rädd för att vara glad, för att jag då kan förlora det.
Jag går nu i en skola, där jag missade den sista lekionen för att missförstod tiden.
Men vet du vad?
Jag kan ändra det.
Och vet du hur?
Jag kan välja att vara sårbar. Släppa oron och rädslan. Sluta värdera. Skratta åt mina misstag.
Slita bort min falska yta som är "styrka" och istället erkänna att jag inte alls är stark- och då inse att jag är stark. Det är en fantastisk paradox som mycket annat här i livet.
Som.. Va den du är, så kommer du bli den du verkligen är:)
 
Så.. Skit i att vara stark - så kommer du bli stark! :)
 
 
RSS 2.0